-Sätt henne på rälsen igen! ropade Lars från ruffen ut i nattmörkret.

Fortuna Vivace - Lyckans livliga gudinna - hade just gjort ett extra ystert krumsprång med sina 6 ton strax söder om ön Jungfrun. Skepparen, Katarina och jag hade vakten på däck och nyss lagt skutan på kryss söder ut. Klockan var ca 0300, och den bekväma länsen hade övergått i rå och blöt kryss.

Den natten och morgonen spydde och seglade vi!

Men låt oss börja från början. Vi var sist i starten från Domsand på fredagskvällen. Kombinationslanternan i masttoppen behagade inte omedelbart fungera och detta gjorde, att vi inte var helt skärpta då startskottet small. Genuan spirades så småningom - spinnaker saknas - och kostern gjorde goda 6 - 8 knop mot norr. Lanterna efter lanterna passerades och vädret var periodvis mycket fint med klar och stjärnfylld himmel. Den sydliga vinden, vilken vi uppskattade till 5 - 8 m/sek, gav en behaglig seglats. Fortuna Vivace rullade rund och trygg, då vi mumsade på revbensspjäll vid niotiden.

Vakterna var strikt uppdelade. Vakt 1:Lars och Sven, vakt 2: Katarina och jag, vakt 3: Agneta och Klas-Peter. Skeppare Rune var vaktfri och skötte navigationen.

Sven hade huvudansvaret för mathållningen, men som alla vet, blev den detaljen föga omfattande men desto svårare. Vi hade med oss två rejäla middagar, men dessa avnjöts i Domsand efter avslutad segling! Den ena var en specialkomposition av Lars: For tuna á la Vivace dvs. fyra burkar tuna blandat med ris och grönsaker, åts av besättningen med familjer direkt efter prisutdelningen på söndagen.

Huvudfödan, med undantag av revbensspjällen på fredagskvällen, bestod av varmvatten med diverse pulver samt smörgåsar. Det visade sig svårt att dricka på däck under den hårda kryssen. Mannagrynsvälling i mjuk plastbägare förtärd i stampande koster kan inte rekommenderas - den blåser bort innan den kommer i magen.

Ett tips: Wasa knäckebröd borde marknadsföras hårdare i båtpressen liksom Ako - mint. De är utomordentlig föda för sjösjuka gaster. Ako - mint kan väl diskuteras, men aldrig kan knäckebröd smaka bättre.

Äpplen, päron, bananer samt rullrevshandtag hade stuvats i ett sittbrunnsfack, och ovanpå hade någon, upprepade gånger, tryckt ner en kikare och gjort tutti - frutti. Vi åt! Kikaren var gummiklädd och fungerar fortfarande.

Det var omöjligt att skåla i flytande vara, med undantag av rykvatten, när vi rundade Jungfrun. Lars plockade då fram en påse med skära, sega och skålformade Jungfrubröst - och det fick duga.

Fram till rundningen av Jungfrun var färden behaglig. Visserligen kunde vi inte finna skutan Mercur, som skulle rundas vid norra Flisen, men efter en del signallerande så kryssade! vi fram och rundade henne.
Många kontaktade Jungfrun den natten och bad henne blinka. Hon var inte svårflörtad, och tre timmar efter midnatt var hon besegrad för denna gång.

Lars, Agneta och Klas-Peter vilade strax efter i kajutan, men den sömnen var knappast jungfrulig. Den sydliga vinden ökade vid gryningen, och det starka skrovet klöv vågorna allt oroligare. Klas-Peter kom upp på däck inom kort. Det var helt omöjligt att sova i förpiken. Han lättade från madrassen och höll på att fastna i rufftaket.

Lars kilade fast sig på durken i ruffen - mellan bord och styrbordskoj - och påstod att alla slängde grejor och steg på honom - vilket vi också gjorde. Vi lade dock en madrass ovanpå, så han blev mjuk att gå på.

Det var en yster baluns! Duschen var ständigt påkopplad och badkaret väl dränerat. Sjösjukan grasserade och morgontvätten var lätt avklarad. Bara att hålla upp ansiktet i lovart!

Eftersom den värst drabbade snart skulle få upp sin smörgås, föreslog någon, att han lika gärna kunde kasta den i sjön med en gång. Det blev skonsammast så.

Skepparen hade sina problem! Skulle han stå på med full genua eller bärga och sätta kryssfock. Den står inte bra och kanske minskade farten. Någon påpekade, att när genuan sköras, så har han inget val.

Allt löste sig utanför Hjo klockan 0700, då en våd sprack i genuan. Den bärgades och focken sattes lugnt och snabbt. Fördäck var som en plaskdamm för småbarn med föga tempererat vatten, som sakta silade ner under regnstället. Hon gick utmärkt för focken, ca 7 knop. Då vindstyrkan tilltog efter någon timme, revades fyra rull i storen och seglingen blev något bekvämare.

Våra styrflickor, Agneta och Katarina, måste få en eloge. Sällan har bättre rorsmän skådats! De bidrog mycket till att vi kom på 12:e plats av 49 startande. Det var nästan omöjligt att knuffa bort dem från rorkulten. Pappa Rune hade det värst. Han fick på nåder, vid lätt räknade tillfällen, styra sin skuta.

Domsand och målet kom vi till ca 1400.

--Ett varv till, sa Lars, all maten är ju kvar, och nu har vi lärt oss skota focken utan att den hänger upp sig i mantågsstöttorna!
Var lugn! Jungfrun ligger nog kvar till nästa sommar, tror

Anders Granevik.