Jag var väl tolv, tretton år. Jag var medtagen till ett riksmöte för en nykterhetsrörelse. I invigningen till riksmötet ingick en konsert. Nu satt jag i en kyrka i Hälsingborg tillsammans med en massa andra människor, de flesta mycket äldre än jag. Längst fram i salen var det notställ uppställda, och efterhand kom det in spelmän som satte sig och började spela lite för sig själva. Jag hade inga förväntningar på vad som skulle komma. Jag viste att det skulle bli något som kallades symfonimusik. Jag brukade lyssna på musik i radions grammofontimma, men stängde alltid av när det var opus, symfoni eller något sådant.

Äntligen kom han in som skulle slå takten och så började musiken. Men vad nu då? Det här lät ju på ett helt annat sätt än i radion. Jag blev helt fascinerad, och glömde alldeles bort tiden. Ibland spelade de svagt och ibland starkt. Och vad stiligt det såg ut! Alla förde stråkarna på samma sätt. Jag kan ännu för min inre syn framkalla detta märkliga synintryck.

Efter en stund tyckte jag att jag kunde melodin och tänkte börja nynna med, men blyg som jag är tittade jag mig först omkring. Då såg jag att den del tanter och farbröder satt och såg ut som om de sov. Jag kände mig alldeles förbryllad. Plötsligt spelade de jättestarkt och han som spelade på något som liknade en trumma drämde till allt vad han orkade. De som suttit och sovit hoppade till och såg generade ut. Jag tyckte att det var lika gott åt dem.

Så småningom när jag lärt mig mer om musik har jag förstått att det var Haydens symfoni 94, den med pukslaget som de spelade.